Kalla kårar från 70 talet gör sig påminda

I DN debatt 19/6 kritiserar flera bankekonomer den svenska riksbanken och manar till besinning för allt för drastiska räntehöjningar. Detta mot bakgrund av den höga inflationen som för dagen noterar 4 %. Anledningen till den höga inflationen är en komplex fråga. Dels tvingar högre matpriser och högre oljepriser upp inflationen och samtidigt finns mer pengar i omlopp i en svenska ekonomin mot bakgrund av de höga löneavtalen från 2007. Samtidigt kan konstateras av de svenska hushållen dras med höga utgifter för boendet eftersom bostadsmarknaden haft en mycket stark prisutveckling de senaste åren.

Som löntagare är det lätt att bli upprörd över att inflationen äter upp lönerevisionen. Detta sätter tryck på de fackliga parterna att åberopa den klausul som finns överenskommen i exempelvis LO´s tre årsvatal, dvs om externa faktorer förändrar innehållet i löneavtalet så pass starkt kan löneavtalet rivas upp. Dock har LO sedan ett tiotal år samma uppfattning som arbetsgivarsidan när det gäller att acceptera inflationsbekämpningen, detta med reservation för de fraktioner inom LO som hör hemma på yttersta vänsterkanten som fortfarande kan sägas tillhöra de konservativa som vill tillbaks till en höginflationsekonomi a la krisåren på 70-80 talet. Skulle de fackliga hota med att riva upp avtalen skulle detta kunna betyda att vi får en mycket kritisk situation med sjunkande tillväxt och ökad inflation, i akademiska kretsar benämnt stagflation. Detta skulle betyda att vi precis som under krisåren pumpar in mer pengar i samhällsekonomin utan att samtidigt öka tillväxten. För att citera en av de mest intressanta föreläsare jag hade under mina år på universitetet.

“Det intressanta med ekonomi är att det återkommande bildas nya sanningar och doktriner som sägs vara det rätta för välstånd och tillväxt, under min tid på universitetet var Keynesianismen lösningen på alla länder ekonomiska problem”. 

Vederbörande var i 70 års åldern och lärare i nationalekonomi sedan många år. Han ville med ovan nämnda ord förmedla att ekonomi som vetenskap haft flera paradigm skiften då stora ”sanningar” omkullkastats för att ersättas med nya. 60 talets (västerländska) nationalekonomi var präglad av John Maynard Keynes teorier kring kontracyklisk finanspolitik vilket innebar att nationer genom att injicera köpkraft i nationens ekonomi kunde pressa ner arbetslösheten genom att tillåta hög inflation. Denna teori kom, precis som min föreläsare ovan beskriver, att ersättas med den för dagen rådande låg inflationsbekämpningen vilket innebär att staten genom en obunden riksbank skall ha som första mål att hålla inflationen låg. Bakgrunden till detta var 70-talets oljekris som slog sönder Keynes idéer om arbetslöshet, inflation och tillväxt. Keynes vetenskap punkterades av de skenande oljepriserna som skapade stagflation i ekonomin.

Problemen som vi ser idag kan sammanfattas enligt följande:

1. Matpriserna stiger mot bakgrund av en högre global tillväxt, ökad produktion av ex etanol, fransk politik och dess efterblivna bråkande om tullar och subventioner för alla improduktiva franska bönder. 

2. Oljepriserna stiger mot bakgrund av ökad global efterfrågan.

3. Inflationen pressas upp på grund av höga löneavtal och överhettning på bostadsmarknaden samt ovanstående olje och matprisökningar.

När nu världskonjunkturen bromsar in är det lätt att tänka tillbaks till den hemska tiden i början på 70 talet. Vad innebär det för vår ekonomi om vi inte möter de höga oljepriserna på rätt sätt? Vad innebär det för ekonomin om vi inte avskaffar EU´s jordbrukstullar och får fortsatt skenande matpriser?  Är det så att inflationsbekämpningen bör stå tillbaks och omprövas till någonstans runt 4-6% som acceptansnivå? Den som lever får se, tar vi (marknaden) inte steget till att ställa om vår produktion till alternativa bränslen nu utan gör enligt förslaget från Sarkozy med flera dvs sänka skatten på bensin alternativt ge subventioner för bränsle och jordbruk, ja då kan vi nog tillsammans med de franska bönderna plocka fram hackan och spaden och stoppa huvudet i sanden för gott.

 

Försvarsmakten, ett spöke i svensk politik.

Nyheterna duggar nu tätt kring försvarsmakten och dess framtid. Klassisk moderat försvarspolitik har idag gett sken av en mer konsensusbetonad inriktning där man följer de socialdemokratiska bantningarna med fortsatt avveckling och omställning. Helt plötsligt levererar nyheterna signaler att försvarsmaktens budget kommer spricka i år med ofantliga 1,5 miljarder. En siffra som får Sten Tolgfors att tappa hakan i direktsänd intervju. Röster från olika håll höjs nu att bantningen skall ske inom Nordic Battlegroup vilket är fullständigt vansinne. Att framhålla denna inriktning är som att stoppa huvudet i sanden och strunta fullständigt i vår omvärld. Skall försvarsmakten följa de riktlinjer och den utveckling som sker i världens konflikter idag så är just Nordic Battlegroup den strategiskt rätta insatsen som bör prioriteras. Argumenten för att försvaga de internationella insatserna kommer givetvis från vänstern som avskyr allt som kan tänkas hindra diktatur och förtryck utanför Sveriges gränser. Men även försvarsmakten har ett stort ansvar i de pinsamheter som än en gång drabbar borgerliga stadsråd, i detta fallet Tolgfors.

För att förstå problematiken med försvarsbudgeten räcker det att se till historien och de traditionella implementeringsproblemen som återkommande drabbar försvarsapparaterna i såväl demokratier och korrupta regimer. När det inte passar och man känner press från den förda politiken struntar man i att följa inriktningen på den förda politiken. För en försvarsminister krävs då tuffa nypor och aktivt ledarskap. En egenskap som inte återfanns hos Mikael Odenberg . En stor del av de bekymmer som drabbar det svenska försvaret återfinns i vår historia. Inriktningen för vår skenbart alliansfria läge mellan två supermakter var självständighet. Stora svenska industrier har under förra seklet inkasserat ofantliga summor från den svenska staten för att försörja landet med egentillverkat försvarsmateriel. Detta är en grundorsak till att Sverige får ut mindre i försvaret för varje inbetald skattekrona ställt mot exempelvis Finland som använder sig att amerikanska stridsflyplan. Vid olika tillfällen under bantingen av försvaret har stora svenska industrier varit på ruinens brant och hotats av nedläggning om staten valt att plocka bort sina anslag. De svenska bolag som inte klarar en sådan strukturomvandling är dömda att gå under.

Att som företag inte ställa upp sig för förändring och investera i nya marknader annat än den statliga är inget annat än dåligt affärsmannaskap. Mot bakgrund av ovanstående bör samtliga leverantörer till den svenska försvarsmakten initiera en strukturförändring och svenskt militärt material bör upphandlas i större utsträckning på den internationella marknader. Detta hade troligtvis slagit hål på många av de problem som alltjämt uppkommer vid budgetförhandlingarna.

Skall miljödebatten väcka den socialistiska björnen?

Det är dagen innan julafton, avbrottet för nyheter i den för annars ljuvliga julstämningen levererar svarta orosmoln för svenska folket. Alliansen har 18% lägre stöd hos svenskarna än oppositionen i Temos väljarbarometer och Antarktis håller på att smälta bort. Miljödebatten har verkligen naglat sig fast hos medierna sedan en tid tillbaks. Argumenten för att människan är den största skulden till växthuseffekten verkar bli fler och fler. Detta underblåses av grupperingar i samhället som vänder sig emot det för dagen härskande ekonomiska systemet och den alltmer utbredda globala frihandeln. Antikapitalister och socialister har tidigare haft mer eller mindre monopol på miljöfrågor men nu tycks miljön bli något av ett mainstreamtema i såväl svensk som internationell politik. Detta är bra, faran i miljödebatten är då nationer och regioner resonerar i termer av att göra avkall på demokrati och den fria marknadsekonomin för att möta framtiden.

Som socialliberal sympatisör så är min ståndpunkt att mindre regleringar i ekonomin kan vara tillgodo för en nation och dess näringsliv. Ett exempel på detta är när den amerikanska marknaden införde nya utsläppskrav inom fordonsindustrin. Dessa krav utan några som helst initiala eller efterkommande regleringar gjorde att fordonstillverkarna innan kraven implementerades fick chockhöjda orderingångar som gav upphov till expansion inom fordonsindustrin. Folk anställdes på löpande band för att producera till en marknad som efter en kort uppgång kom att totalt krascha. Uppsägningar och svårigheter för näringslivet gav den amerikanska bilindustrin ytterligare en smäll som kunde ha undvikits om konsumtionen hade reglerats. Nyliberaler pratar sig ofta varmt för Laizze Fair filosofin i ekonomin. Denna låt gå mentalitet har sina poänger men i vissa fall så kan den slå fel i ett såväl lokalt som globalt perspektiv.

Jag förespråkar frihandel och är en stark sympatisör av denna modell. Vissa skulle säkert mena att jag för ett dubbelresonemang i frågan vilket jag inte håller med om. Den förda politiken bör i mina ögon grunda sig i främjande av näringsverksamheter där graden av individuellt ansvar är så stort som möjligt utan att lämna de allra svagaste efter. Om ”låt gå principen” som i exemplet ovan kommer försvåra tillvaron för näringslivet med höga kostnader för fluktande orderingång och organisatoriska bekymmer som dessutom i ett makroperspektiv ger upphov till nationalekonomiska bekymmer med globala miljöproblem som output så skulle jag hävda att vissa mindre regleringar är till godo. Svaret på rubriken ovan blir således: Ingen risk med en politik där fria individer och demokratiska institutioner tillsammans med en marknadsekonomi som tillåter mindre regleringar i form av subventioner för valda konsumenterna, gärna på överstatlig basis. Så länge denna samhällsstruktur håller mot den förda domedagsdebatten så kommer teknikutvecklingen och kapitalismen att lösa de frågor som står på den globala agendan.

God Jul

Am I Not Merciful?

Det var en kall onsdag för snart ett år sedan. Tillsammans med mina kollegor sitter vi i nämndemannarummet bakom podiet i rättssalen. Vi tar en kopp kaffe och väntar spänt på att klockan skall bli 08.30. Idag skall vi utgöra den allmänna rättsuppfattningen i en rättegång mot tungt kriminella våldsverkare. Jag är yngst i konstellationen och mina två kollegor är i sextioårsåldern. De sitter att skämtar lite trivialt medan jag sitter i försjunkna tankar. För mig är det annorlunda, jag är i samma ålderskategori som de tilltalade och har själv mött våldet på öppen gata. På den tiden var jag killen som med ett mörker i blicken kunde njuta när adrenalinet sköt i toppen och knäna kändes lite svajiga inför en tumultartad situation. Idag med ett lite mer moget förhållningssätt blir mina rynkar i pannan djupa då jag sitter med uppskjutna axlar i fåtöljen. Jag ser en målsägare framför mig som fallit offer för våldet. En småbarnsförälder som fått sin första och kanske enda tid som pappa förstörd.

På mitt uppdrag som förtroendevald samhällsmedborgare skall jag återspegla den i samhället allmänna rättsuppfattningen i denna förhandling. Jag jobbar denna dag för att göra samhället lite bättre och skippa rättvisa och trygghet i samhället. Som liberal politiker är just rättsstaten och försvaret för individens fri och rättigheter det allra mest centrala. Det var genom maktdelningen av staten som den västerländska demokratin satte grunden för handel och välstånd. Känslan av att få representera rättvisan i denna bemärkelse är stimulerande.Klockan ringer och det är dags att inta podiet i rättssalen. Efter att vi hälsat på varandra och kort pratat igenom rättsfallet så ber domaren att tingsnotarien skall kalla en de berörda i fallet. Precis innan vederbörande hinner trycka på knappen så öppnas dörren ut mot vänthallen och en väktare kliver in. Han låter meddela att väldigt många åhörare finns utanför och att dessa uppträder stökigt, genom dörren hörs gap och skrik. Med darrande röst meddelar den unga notarien att parterna skall inta sina platser. Efter ett par minuter fylls salen med målsägaren och dess biträde, de tilltalade och försvarsadvokaterna samt en stor massa av åhörare. Jag spejar med blicken ut över de bakre bänkraderna. Provocerande blickar möter mina ögan. Tatuerade på halsen och armar tecknar de tilltalade mot målsägaren. Minspel och hånflin når mina ögon men inte målsägarens, vederbörande sitter med grumliga ögan med fast blick framåt mot oss på podiet. Hans tuggande mun och nervösa kroppsspråk talar för sig självt. Bredvid honom sitter en kvinnlig åklagare som efter domarens öppning av ärendet stabilt för fram åtalspunkterna mot de tilltalade tungt kriminella männen.

Längst bak i rättsalen möts jag åter av en blick. En man som vi tidigare dömt sitter och stirrar mot mig och provocerar med minspel och ljudlösa ord. Jag stirrar in i hans ögon och släpper inte blicken. Jag vet varför han är här, han ser de tilltalade som sina lakejer i en sjuk lek. Det är hans arena som allting handlar om. Han har gjort ett val som ingen sätter stopp för innan en kula sitter i hans kropp. Vi stirrar på varandra en stund och inom mig växer känslorna. Kalla ögon möter kalla ögon. Vi hinner knapp börja förhandlingen innan målsägaren grips av panik och rusar rakt ut genom dörren. Efter springer målsägarbiträdet och åklagaren och vi ajournerar förhandlingen tillfälligt. Jag signalerar om minspelen till domaren och han kommunicerar med rasslig stämma att domstolen har för avsikt att avvisa alla som upprätthåller detta beteende efter avvisad varning. Längst fram sitter en av försvarsadvokaterna och vrider på sig. Han klagar på att tiden går och avyttrar en allmän nonchalans mot målsägaren som sitter gråtande utanför salen. Längst bak sitter ett par tjejer och skrattar och raljerar över tragedin. I mina tankar flödar minnena av dessa personligheter. Jag känner igenom dem från förr då vi möttes på öppen gata. Vi var vilsna själar som sökte fel sorts respekt och försökte laborera fram en identitet som stärkte det sociala kapitalet i grupper som på sikt skulle vara skadliga för såväl oss själva som samhället. Alla gör ett val när man står på ruinens brant. Antingen väljer man att återupprätta sin stolthet som människa eller så fortsätter man förnedra sig själv genom att ställa till ett elände för människor i ens närhet. Mina ögon möter  denna dag en looser. Det är lätt att vara en galen kille, i huvudsak gäller det bara att vara beredd på att sänka sig lågt som möjligt och frånsäga sig allt vad ansvar heter. Killen som i machokretsar anses vara en tuffing har egentligen kapitulerat och fegat ur totalt. Han platsade säkerligen inte in någonstans utan fick se sig omsprungen av andra individer på olika sätt. Hans klientel har valt den lätta vägen och duckat för allt som är krångligt och svårt som människor, som att ta ansvar för sitt eget liv och utveckling och därmed vara en del av den civiliserade världen. Idag ser jag avskummet på andra sidan rättssalen och lagen. Vederbörande är en ynklig liten typ som sitter på läktaren och låter ”någonannanismen” bli devisen i vardagen. En del människor vaknar upp efter en ungdomsrevolt och tar tag i sitt eget liv, sätter sig på skolbänken och växer som människor. Andra får en förlängd omogenhet som kan sträcka sig upp till en bra bit över tjugo. När väl baksmällan kommer och det är dags att bli vuxen kan redan allt förtroendekapital hos omgivningen vara förstört. Då är det inte lätt för vederbörande att bygga upp en socialt kapital utan denne kommer alltjämt tvingas leva med bilden av en byfåne eller ett maskrosbarn som aldrig blir ”vettig” 

Vi skills åt efter avkunnad dom. Om vi ses fler gånger får jag låta vara osagt…